fredag, juni 26, 2009

Faan vad stolt jag är över Svenska U 21 landslaget!!

Vi skrek oss igenom hela matchen. Glädje stundom sorg. Josefine undrade om hon kunde spela med Sverige (fotboll) när hon blev stor. Ja sa jag, men med tjejerna. Varför då, sa hon? Så är det sa jag, och fortsatte - men snart så har bitterfittorna ordnat så kvinnor kvoteras in där så ta det lugnt så får du vara med.

Nej så sa jag jag inte. :)

Sjukt bara att det ALDRIG kan bli samma grej när brudarna spelar. Till och med tjejerna fattar att när killarna lirar är det mer skarpt läge. Som förr i tiden när byarna slogs - först ut och slåss med brödkaveln sedan med svärden...

Nu kan man ju blunda och låtsas att det inte är så men det är ju inte riktigt min stil.

Krig är ju alltid på blodigt allvar, förmatcher räknas ju inte.

En annan sak var Sebastian som alltid berättar för mig att när han blir stor skall han bli en av killarna jag hejar på, AIK eller Sverige. Kul. Frågan är bara om han kommer närmre det om jag driver på honom, lär honom träna, taktik, och sånt, eller om det är bättre om han får ta det i sin egen takt på bakgården.

He he ja för de flesta av oss så är svaret glasklart. Vill man bli bäst, tjäna mest, får man kämpa för det. Kämpar man så får man det oftare. Det räcker inte med talang och IQ man måste vara smart och kämpa med.

Inga kommentarer: