Folk i lådorna

Senast i förrgår frågade Josefine efter Poi (vårt förra hembiträde). Det var när jag gick ut på kvällen som Josefine frågade om jag skulle åka hem till Poi!? Idag dök hon upp som gumman i lådan, Poi alltså. Tyvärr var jag inte hemma när hon kom, så jag fick inte se barnens miner, vilket hade varit helkul förstås.

Tjejerna mötte henne direkt med jättekramar. Sebastian var lite försiktig innan han smälte. Han var ju hennes favorit utan dess like (hon var jättebra med brudarna också). När jag kom hem hade Poi redan varit hos oss i en halvtimme. Sebastian hade mjuknat upp och sprudlade av glädje.

Sedan kom gubben i lådan. Kusinernas pappa. Som vanligt helt oannonserad, även om vi numer visste att han var vid liv. Barnens mor hade klipskt ringt hans nuvarande flickvän och presenterat sig som en jobbförmedlare. Helt plötsligt så visste nuvarande flickvännen var han fanns.

Även om hon inte kan styra detta själv får hon inga stjärnor i taket av mig. På sådant här är jag MYCKET långsint. Hela jävla familjen har ju varit så oroliga så de nästan gått åt.

Han ville se bilder på lilla Ohm Im. Tyvärr låg de på min jobbdator. Nästa gång. Filmer har vi ju också. Han lämnade en tusen bahtare (vilket motsvarar en svensk tusenlapp i värde, och i svårighet att spara) som vi lovade att göra något med. Eventuellt skulle han försöka komma ner till sonens födelsedag denna Lördag. För säkerhetsskull så åker vi ner i vilket fall. Det börjar bli vana. Ringer inte fadern åtminstone, och önskar grattis på födelsedagen, då vet jag inte vad jag gör. Allt mer än det är plus, och det får vi ha överseende med.

Andra bloggar om: vardagsliv, thailand, , familj, barn, bangkok

Jag har kommit på knepet

Hoppas jag...

Det var en ganska vanlig dag idag. Josefin var som vanlig på ok humör både hemma, och i bilen på väg till skolan (ca 300 meter). En tanke slog mig: Konstigt att hon alltid slår om till ledsen först när hon kommer nära klassrummet?

Jag provade att ta henne åt sidan efter vi hade parkerat. Jag pratade med henne om att vi nu skulle gå till skolan. Jag frågade om det var roligt, och berättade att pappa åker till jobbet efteråt. Jag sa att jag blir ledsen när hon grinar och att det inte är roligt att åka lämna henne (kanske dumt). Jag tog också detta med stora tjejen snacket, hon gillar ju att bli stor (nästan alltid). Vi log lite och hon tittade på mig med sin full-i-faan blick. Den kunde betyda 2 saker som jag såg det:

1. Satan i gatan, farsan har läst mig.
2. Aldrig i livet.

Jag hoppas att det inte var en tillfällighet men, Josefine skuttade i förväg, precis som första dagen på omstarten. Rakt in i klassrummet och rakt ner i Khobkaew’s (lärarinnan) knä. Leendes.

- Hej då älskling, nu går pappa och jobbar!

Andra bloggar om: Skola, , Bangkok, Thailand, Familj, Barn

Tokfan hade parkerat rakt över parkeringsinfarten

Inte för att det strömmar in bilar direkt. Inte heller är det en ”riktig” parkering, snarare en grusplätt som blivit över. I vilket fall använder vi den som parkeringsplats. Gatukökens gäster gör det med. Det är en parkering för oss. Just nu är den halvfull.

Tydligen väntade han på någon, och passade på att gå och köpa lite frukt.

Men det är lugnt, jag kan stå här och blockera vägen resten av dagen, och irritera livet ur mina Bangkokian polare. För en sak är säker, här kommer ingen förbi.

Andra bloggar om: trafik, bangkok, parkera, arg

Vår skitiga pool är allt annat än vacker

Att det är blött i vattnet kom väl inte som någon överraskning, men vad som gjorde det var att ”de” hade varit smarta. Jag har länge undrat över vår nyrenoverade pool. Mörkturkost kakel? Till råga på allt, även där man sätter sista foten innan man dyker i. Vad har de INTE tänkt med däremot, det har jag många gånger undrat, när jag tittat på kanten och dess halkbana? Färgen har jag slutat tänka på.

Vad säjer de efter att ett par ungar slagit på skallen ordentligt? (eller vad sa de?) Vem skall de skylla på?

Antagligen föräldrarna, som låter barnen bada där det är farligt. Ungdomarna då, eller oss vuxna, vi kan ju också slå på roten. Vems fel är det då?

Vårt förstås. Vi skulle sagt till innan de startade bygget. Nu är det vårt fel alltihopa.

Suck. Thailand i ett nötskal.

Färgen. Nu vet jag varför den är i mörkturkost. De jäkla asen har lurat oss. Man ser inte längre den ljusgröna nyansen när det börjar bli redigt smutsigt, och antagligen livsfarligt att bada. Speciellt ser man det inte på kvällen. Speciellt livsfarligt är detta om man heter Sebastian, är snart 2 år gammal, och dricker 2 liter poolvatten vid varje bad.

Någon sa att man inte behöver oroa sig för att barn inte skall kissa och bajsa i poolen. Något skulle stänga sig automatiskt.

Lögn.

Och det är nog inte bara mina barn som läcker en plupp här och där, av och till. Som tur var har jag sluppit se någon komma flytande. De har alltid stannat i byxan. Så här långt i alla fall. Peppar peppar.

I Lördags när jag badade såg jag alla dessa partiklar som flöt runt. I ljuset, och från nära håll, kunde man se hur smutsigt det var. Från balkongen hemifrån såg det hur rent ut som helst. Glömde säja det till Plair, så det var därför det vart bad även i kväll. Nu skall vi klaga.

Detta tillägnar jag min vän Peter som jag spelade fotboll med i Vikings tills han för 2 år sedan flyttade hem till Danmark. Hans äldsta son, då 10, dog under en simtur på ett flerstjärnigt hotell på Koh Samui. En lampa hade gått sönder och ström gått ut i vattnet. Vem fick ta ansvaret? Gissa vem det inte var istället.

Det här är bara droppen på isberget och vårt liv i paradiset. Man blir inte smart av att le, men kanske behagligare att ha att göra med.

Andra bloggar om: barn, thailand, bada, idioter

Anta utmaningen

Det småduttas på tok för mycket. Trevliga ”måste” bjudningar blandat med frivilliga mysaftnar äter till slut upp mig levande.

I förrgår avskedsmiddag med systers familj. I går cigarr-rökte vi in Niklas son Oden till världen. I kväll? I morgon?

Båda legitima händelser, det senare dessutom på en Fredag. Det vart Koi på Suckomwith 20, Hu’u på Silom, bara för att avslutas på Bed på Suckomwith. Bara helrör med starksprit. Helkul. Men, det är nog ingen dum ide att börja ta in Champagne, som de börjat göra i Sverige, om man gör om detta.

Vilket är troligt.

Koi var annars ett intressant ställe. Ägaren låter Bangkoks modeller äta och dricka gratis. Det kryllade av unga, vackra, egotrippar förstås. Hoo var ett liknande ställe, men där betalade alla (tror jag). Lägger man Sirocco besöket på detta kan man ledigt lockas till att tro att jag bytt stil, umgänge och ekonomi.

I morse fick jag betala priset för min utsvävning. Dunk, dunk, och dunk.

- Kan någon öppna och släppa ut galningen som sitter och bankar pannbenet från insidan?

Det går att ha kul utan alkohol har jag hört. Nu är det är dags att testa.

Anta den softa utmaningen. Vi är 2 nu. Jag och Dr Mehkong (alias: våga droga det är tufft att vara full). Motståndet borde te sig ganska enkelt, i alla fall så här långt. Tävlingen gäller från du läser detta, tills på Fredag. Busenkelt ju. Det är ju bara några dagar (i bästa fall).

Förloraren, eller förlorarna, är de enda som får pris. Vetskapen av att vara alkoholist. Och chansen att göra något åt det.

Det måste förstås vara en tävling, annars blir det ju meningslöst.

Det långsiktiga målet är förstås att hålla sig borta från alkoholen på vardagar, helt och hållet. Vi vet ju alla att allt fungerar bättre i rätt mix. Vi testar lite lätt innan vi tar det STORA steget.

Vågar du anta utmaningen?

I så fall: kommentera och anmäl dig, det är öppet för alla!

Lebua & Sirocco, i State Tower på Silom

I går var syrrans sista natt i Thailand, och de hade valt att lyxa till det lite. Inte så lite kanske. Vilket rum de hade, 180 kvadratmeter. Och vilket hotell. Jösses. Du kan läsa mer om Lebua och State Tower på denna länk.

I restauranten bjöd de oss på en fantastisk måltid i härlig miljö. Vi tog oss sedan upp till Sirocco, den helt otroliga ”Sky” baren på takvåningen, för ett nattfösare, och för att avsluta kvällen. Oj, oj, oj.

Sirocco, ett av få ställen från vilken Bangkok faktiskt är vackert. Det är bra att påminnas om det ibland. Att staden kan vara vacker.

Det vart sent, men det var det värt.

Det är sällan dyra hotell imponerar på mig, men här var det ett som gjorde. Lebua Hotel i State Tower, på Silom, var något helt enormt. Här skulle till och med jag kunna slappa ett par dagar eller fler. Allt var vackert och genomtänkt. Inredning. Service. Rummen. Faciliteter. Ja, allt.

Jag hittade inget alls att klaga på faktiskt. Det är sällan det händer.

Andra bloggar om: bangkok, silom, familj, lyx, party

Josefines tårar skär i mitt hjärta

I dag var allt som vanligt igen. Josefine ville inte alls bli lämnad i skolan. Tårar och åter tårar. Inte den start man behöver för en bra dag. Jag önskar de kunde sätta in en webbkamera i klassrummet så jag kunde kika till henne efter en stund.

Det vart sent i går. Stressigt i morse. Mat i farten.

Slarvigt av oss. Bättre om vi hade tagit sovmorgon allihopa, eller Josefine åtminstone.

(Bilden är från November 05)

Andra bloggar om: barn, bangkok, skola, josefine

Första skoldagen på nya terminen

I morse var det bara glada miner. Båda tjejerna såg med glädje fram mot terminsstarten. En av de första sakerna Josefine sa i morse var:

- I dag skall jag inte grina, nu är jag stor!

Nästan så man blir tårögd.

Fortfarande vid ankomsten till skolan var det bara leenden. Josefine sprang sista biten, och ända in i klassrummet, där hon raskt intog sin plats. Fortfarande jätteglad. Jag skulle tro hela klassen plus fröken var mäkta förvånade.

- Va, Josefine är glad? Här ligger det en hund begraven...

Hon hamnar ofta på bordet längst bak, ofta ensam. Mer på eget val, än att de andra är elaka.

Många gånger har de andra barnen kommit fram för att muntra upp henne, men bara för att bli avsnästa. På förmiddagarna håller de flesta distans till henne, av vad jag kunnat se. De gillar henne, men är försiktiga. De vill inte väcka den sovande björnen antar jag.

Efter att ha vinkat av henne gick vi upp för att lämna Emily. Detta är sällan några problem. Inte heller denna gång. Emily var förstås även hon lite extra förväntansfull denna morgon. Som vanligt hälsar hon snyggt på fröken (med en wai förstås), men tittar knappt åt de andra barnen. Det är alltid så, jag vet inte varför. Jag ser ju hur det bubblar i henne för att sätta sig jämte de andra.

Hon sitter fint och klämmer i sig den sista korven vi köpte på vägen till skolan, innan hon går till de andra barnen. Ja, vi är sena som vanligt.

De är ganska restriktiva mina barn, och Sebastian ser ut att bli likadan. Man lyfter inte upp dem hur som helst, och har aldrig kunnat göra. Överlag skall man närma sig dem försiktigt. Väl accepterad så är porten öppen, och står sedan på vid gavel.

Desto mindre gruppen är, desto snabbare jobbar de sig in. Är den mycket liten kan de till och med ta över helt. På hemmaplan kan de till och med bete sig som små monster. Men, är gruppen stor, då går det trögt.

Faktum är att jag känner igen mig själv en hel del här, och när jag tänker efter, troligtvis gör min syster och mamma det med. Vi vill liksom lära känna omgivningen innan vi börjar skaka den. Men, när vi väl börjar skaka den, då skakar det ordentligt. Det kan nog grabbarna i fotbollslaget, och mina kollegor, intyga..

Detta känns som något genetiskt, mer är intränat. Det gäller att tygla och rikta energin. Vi får se om jag lyckas lyfta dem till nästa nivå (vad det nu är).

Om någon ger sig på ett av syskona, yngre som äldre, då sitter de inte timida längre. Någon måtta får det ju vara.

Jag minns mormors historier om mamma som slogs för sin storebror i sandlådan när de var små. Ofta lekte de ute på Haga, och där skall hon visst ha gett även ers Majestet Konungen en omgång. Detta kan kanske förklara varför CSN jagar mig så in åt Norden. Hämnden är ljuv.

Andra bloggar om: skola, thailand, barn, familj

Besök det bästa forumet om Thailand!

Efter som jag skriver och tjatar så mycket om Thailand på egen hand så tänkte jag att det kunde vara lämpligt att gå ytterligare ett steg. Därför har jag startat upp ett Forum om Thailand!

Framför allt riktar detta forum sig till personer som har frågor och/eller svar om Thailand. Det riktar sig också till personer som driver egna projekt om/i Thailand. Eftersom alla medlemmar får en egen signatur som kan innehålla en direktlänk till sin egna webbsida/blogg, så kan det vara att förena nytta med nöje att skriva inlägg då och då. Skriver du intressant så är det klart att din länk besöks den också.

Det är ju hemskt tomt i den just nu, men jag skall nog lyckas fylla upp den. Jag hoppas att du kan bidra med lite innehåll. Jag lovar att se till så att frågor besvaras inom rimlig tid. Har du förslag på förbättringar är det bara att posta om det.

Edit: drygt 3 år senare är detta ett av de största Thailandforum som finns på svenska. Det är mycket mer än vas som beskrivs ovan. Välkommen!

Bangkoks nya flygplats, mitt i mörkret

I går fick jag göra mitt första besök på Bangkoks nya flygplats. Eftersom jag inte är speciellt kritisk av naturen hade jag inga större förväntningar. Vilken lögn.

Flygplatsen är alltså byggd utmed en ringled i Bangkoks utkanter. Jag brukade färdas denna väg till och från Assumption University (ABAC), tills för 5 år sedan. De hade en filial där, dit avdelningen för finansiell ekonomi flyttades 2 år tidigare, suck. På båda platserna var det verkligen bara träskmarker och djungel innan byggena startade.

Nu skulle jag med bil ta mig ut för att lämna brorsan, Ingela och lilla Linn. Vägen ut hade jag ganska klart för mig men jag hade inte kört ringleden på mycket länge. Skall jag vara ärlig är jag inte säker på att det var samma ringled. Desto mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det inte är samma väg, utan en nybyggd.

I vilket fall, strålande skyltat hela vägen hemifrån ända till drop-zonen på flygplatsen. Skyltar i god tid, och på rätt plats, som sa exakt det jag ville veta. Bra för såna som mig som gillar att planera körningen lite i förväg.

Det var sent på kvällen. Motorvägen var ordentligt upphöjd sista biten, kanske 30-40 meter, och man kunde snegla ner på landningsbanor på båda sidor. Det var ungefär som om vägen gick rakt igenom flygplatsområdet. Ja, det gjorde den ju. Flygplatsen lös upp som ett nytt månbas Alpha där ute i träsket, och jag befann mig rakt ovanför. Mäktigt. En härlig mix av belysning, på och avfarter, glaskonstruktioner och rymd. Till och med parkeringshuset hjälpte till att lyfta intrycket. Det var ju detta parkeringshus de hade byggt utan väggar. Helrätt tycker jag.

Att släppa av dem var busenkelt. Gott om plats. Gott om tid.

Första kontakten avklarad med plus i kanten. Helt klart det mäktigaste jag sett i flygplatsväg!

Tyvärr så är det ju också meningen att den skall fungera, flygplatsen alltså. Thailändarna är bra på det här med vackra skal. Insidan är dock något som alltför få vet hur de skall hantera. Kanske den är byggd för Thailändsk logik? Det kan ju förklara de många och långa gångarna som man skall följa (har jag fått förklarat för mig), för att inte åka eller gå fel på vägen till och från gaterna.

Kontentan är troligtvis att den vackraste designen vann projektet, inte den mest funktionella (jag utgår från att korruptionen låg ett steg över detta och att det inte var avgörande). En mix är naturligtvis det bästa. Jag kommer tillbaks om detta efter första provturen.

Andra bloggar om: suvarnabuhmi airport, bangkok, flygplats, familj