Vad som göms i snö kommer fram i tö, och lycka kan inte köpas för pengar!

En sak som ständigt förbryllar mig är alla dessa människor som tjänar miljoner och miljoner och aldrig drar sig tillbaka. Jag tänker speciellt på VD: ar på större företag som samtidigt är styrelseproffs i andra. Oerhört kompetenta människor men har de verkligen allt smör på mackorna?

När ens arbete blir ens hobby, familj, och bästa vän - har inte något gått fel då? Jag förstår att det är en trevlig egotripp men är inte livet större en så?

Borde man inte förr eller senare komma till en punkt då man har så det räcker, att man bara kan dra sig tillbaks och njuta livets glada dagar med sina nära och kära? Det kan ju inte vara bara pengarna det handlar om, en idiot borde ju kunna räkna ut när man har så det räcker. Mycket vill ha mer. Det måste snarare vara ett oerhört behov av att synas, att vara någon. Att ha makt.

När man som anställd bygger ett liv där inte kärnan i detta liv är sin egen familj då är det dags att stanna upp och tänka till. Det är omgivningen som sätter värderingar och normer för dina barn. Är du en del av den omgivningen?

Allt för ofta har jag i Thailand sett småbarn behandla tjänstefolk som deras personliga slavar, och detta gäller inte bara överklassthai utan även arbetarklasssvenskars barn där. Är detta ok?

Min slutsummeringen av detta är att det finns grymt med människor i detta avlånga land som är avundsjuka på dessa människor som "lyckas", men som inte ser till priset de får betala, att det skulle vara för högt. Det skrämmer mig!

I Sverige är det mycket yta och utsida. Jag önskar att folk ville kliva ner från sina höga hästar då jag anser att man bara bygger murar genom att se ner på folk.

Ser man på sig själv ser många helst bara på skalet, och då den vackrare delen av skalet, den delen av skalet som man själv valt att styla. Inte konstigt kanske att desto mer man tjänar desto mer modeprylar köper man. Man tror att man blir en bättre människa av ett stiligt skall. Man försöker helt enkelt köpa sig en plats i solen.

Kanske därför dokusåpa är så stort, för att folk älskar att se andra ha misär. Det ger dem en oförtjänt stund av frist.

Vad som göms i snö kommer fram i tö och lycka köper man inte för pengar - tänk på det ni! Smält.