Min fru har fått horn!

Det är nu bekräftat. Först sa Plair att insamlingsboxen utanför barnens skola var för de lokala scouterna, för det stod så på lådan. I morse såg hon en hel drös med studenter som stod i kö för att stoppa ner pengar. Hon frågade en annan mamma som mycket riktigt svarade att detta var betalning för sen ankomst. Tydligen växte hornen ut på min kära fru, för nu skall det bli action. Går det så långt så att våra barn blir reglerade från skolan så kommer jag göra ett kors i taket, och bli väldigt stolt över min fru.

Här är finner du bakgrunden till detta inlägg!

Vad som är mest skrämmande är ju egentligen hur dessa studenter och deras föräldrar bara rättar sig i ledet, bugar och bockar. En och en är de inte så tuffa men akta dig när de kommer i grupp.

Fortsättning följer.

Hur svårt är det kompis!

Kompisen som snart kommer på besök ringde härom dagen och var lite orolig, dels för standarden på bungalowen på Samet, dels för hur mycket det EGENTLIGEN regnar nu, men framför allt för att fråga hur man skriver en kommentar i min blog.

- I bungalowen, finns det typ rinnande vatten och sådant?
- Visst, sa jag
- Kan man duscha och tvätta med det vattnet? Finns det A/C på natten eller bara ett par timmar på morgonen?
- Oroa dig inte!

- Regnar det verkligen så mycket som du skriver i din blog, och varför skriver du som om du vill att det skall regna?
- Ge dig nu!

- Jag fattar inte hur man skriver en kommentar i din blog!? Kan inte du vara bussig och skicka mig en instruktionsbok?
- Nä, men du kan få årets frågvise-pris om du fortsätter!!

I vilket fall, jag bokade CS Park med tidig incheckning åt honom, i morse. Det vart ett DeLux rum med fönster mot trädgården för 1,800 baht per natt. Superior rummet som han själv hade föreslagit visade sig ha fönster mot motorvägen, som går ett stenkast från hotellet, så jag tog mig friheten...

En vanlig dag, på vår gata i stan

Klockan är 06:45 och jag hör hur Poi börjar plocka och pula ute i köket. Emily ligger och snusar bredvid mig så jag myser till lite och somnar om. Plair sover med Josefine och Sebastian i barnkammaren. Sebastian vaknar fortfarande på natten och grinar högljutt (påminner om Emily och hennes nattskräck, vilken vi sedan konstaterade att VI led mer av, än henne). Med Emily körde vi senare högtalarset i var rum, på låg volym, så vi slapp vakna var gång. Tydligt var att Emily sällan var vaken, utan gjorde allt detta i sömnen. Plair klarar inte av att höra, eller veta av, att barnen är ledsna så hon sover, och vaknar, med Sebastian. Ofta, men inte alltid, vill alla barnen sova med sin mamma. Ett bra komplement till en svensk far med andra ord.

Klockan ringer vid 07:00 och Emily (4) masar sig upp medan jag själ 10 minuter till. Det är kallt och skönt i sovrummet så jag själ ytterligare 10 minuter (ibland kan klockan vara 08.00 innan jag masar mig upp). Det verkar som om jag kommer vara morgontrött resten av mitt liv. Farsan är trött, båda brorsorna, och lilla Josefine (3) (som sover med Sebastian (16m) utan problem).

Så här långt en svensk svensson morgon.

Tjejerna är duschade när jag äntligen kommer ur sängen. De äter rissoppa med kyckling medan de kollar lite tecknat på tv. Vi försöker ta det lugnt på morgonen eftersom speciellt Josefine annars kan vara knepig att lämna av i skolan. Hennes morgonhumör påminner om hennes fars. Efter en stund har de skoluniformerna på sig. Härligt söta. En dag i veckan har de idrottsdag och i dag var det Josefins tur, och då har hon sportkläder på sig. Vi packar ryggorna med lite mellanmål (en svensk mardröm) och hänger dem på tjejerna. Ryggorna är nästa lika stora som dem. På vägen ut genom dörren får vi förstås häng av Sebastian (naken som vanligt) som alltid vill gå med när någon går ut genom dörren. Får han inte följa med ställer han till med ett ordentligt liv. Ofta tar vi den konflikten vid hissen i stället, men inte alltid.

In med barnen i bilen. Som vanligt upp i sätena med skorna på. Vi åker bara 300 meter så inga barnstolar här inte. Jag tar på mig bältet eftersom det är lag på det (2 trafikpolis-poster på denna korta sträcka). Jag låser dock dörrarna så guldklimparna inte faller ut av misstag. Speciellt Josefine är extra klåfingrig, och envis.

Skolan öppnar skolgården för tillfällig parkering på morgonen eftersom det annars skulle vara omöjligt att släppa av de små, som man ju måste följa med hela vägen in i klassrummen. Att parkera på gatan utanför är omöjligt. Vi måste sedan korsa gatan för att komma till vår byggnad. Övergångställen hjälper inte mycket. Fram till 08:00 har de en vänlig polisman som står där och stoppar bilarna, detta eftersom motoristerna visar noll hänsyn, ens vid ett övergångsställe utanför en skola. I dag får han ingen wai av brudarna, men det får han nog i morgon. Tjejerna gillar honom. Han brukar ta dem i hand och leda dem över gatan.

De flesta föräldrar med bil kör sina barn till och från skolan, vare sig de är 2 eller 15 år gamla. Det finns ju ett par skolbarn i Bangkok så detta bättrar ju inte på trafiksituationen direkt. Thailändarna överbeskyddar gärna sina barn på detta vis. Du kan möta gott om 18 åringar, som fnittrar som en 12 åring. Jag vet inte om det finns ett samband...

Vi går först och lämnar Emily eftersom hon är lättast. Hennes klassrum är på andra våningen, rakt ovanför Josefines. Hon waiar vacker sin fröken (som ler snällt, men ej waiar tillbaks). Vi waiar varandra. Jag kramar Emily innan hon på frökens uppmuntran hinner waia mig. Sedan går vi ner till Josefines rum (hon har Emilys lärare från förra terminen, fröken Khobkaew). Jag vet fortfarande inte hur det skall gå att lämna henne idag, men det känns bra eftersom hon är på gott humör. Måtte inget gå fel, nu när vi är så nära, tänk om hon ramlar. Allt går fint som tur var, och det är med välbehag jag lämnar skolan.

Väl i klassrumet påminner detta mer om lågstadiet än ett dagis, tyvärr. Redan vid 2 års ålder börjar de bekanta sig med bokstäverna. En av Emilys första läxor innebar att fylla en sida med bokstäver. Bokstäverna var så små så det var helt omöjligt för henne att följa den förstreckade linjen. Plair och jag fick ta turer att hålla hennes hand för att detta skulle lyckas. Läxor nästan var dag, kanske inte hyperallvarliga, utan mer för sakens skull.

Det var ett kvartssamtal en gång, då lät fröken meddela att Emily eventuellt inte skulle kunna graderas upp i nästa klass (eftersom vi inte gjort allt hemarbete). Jag svarade, ”- det är ok, hon är bara här för att leka med andra barn endå”. Hon graderades förstås upp eftersom detta bara var ett försök att sätta press på oss föräldrar. Nu vet ni varför jag kallar detta skolan, och inte dagis.

Nu har de väll skitigt i det blå skåpet!?

I morse hade tyrannerna ställt ut en insamlingsbössa vin entrén till skolan. Det var uppenbart att studenter som ankom sent förväntades placera ett bidrag där. Det stod något på kartongen som jag inte kunde läsa, så jag är inte 100% säker på min sak. Det var ganska uppenbart dock, speciellt eftersom ingen stod och sjöng i skamvrån. Samtidigt stod tyrannerna och hånlog.

Intressant är att det bara verkar vara högstadieeleverna som blir utsatta för detta. Intressant också att ingen hänsyn tas till orsak för sen ankomst. Många unga människor får jobba ganska hårt på fritiden, speciellt om familjen driver småskalig verksamhet.

Jag undrar om det inte vore bra för Thailändska utbildningssystemet om eleverna började vägra detta, och kanske till och med blev på gränsen till våldsam med dessa ”tyranner”. Det var väll så här på morfars tid kan jag tänka, och det var väll först min generation som satte ner skon ordentligt. Det gick för långt tycker jag, men det kan knappast vi eleverna belastas för. Fler föräldrar som mår bra, och har tid att umgås med sina barn, tror jag är en förutsättning för en fungerande skolmiljö. Både i Thailand och i Sverige.

En säl, en utter, NEJ, det är en Bass

Det vart ett kvällsdopp med barnen. Plair är lite risig så det vart bara jag och dem. Alla 3 börjar bli ganska vattenvana. Inget gnäll över lite vatten i ögona längre.

Som tur var klarar sig Emmy och Jossan sig bra i barnpoolen själva nu mer, så fokus på Bass. Jösses! Jag aldrig sätt en unge älska att bada så mycket. Han skriker och garvar oavbrutet under hela badturen. Inte konstigt att han gick upp ett kilo på köpet. Moby Dick kanske vi skall döpa om honom till...

Jag har placerat min blogg i
Thailand på bloggkartan.se så nu är vi 2 bloggare där.

Ko Samet, here we come!

Det skall bli såååå skönt att åka till Ko Samet igen. Att sitta nere på stranden med gamle barndomskompisen Jensa ser jag fram mot. Ett par kalla öl, lite gamla lögner, och en Thailändsk solnedgång kommer bli fint. Sist de var på besök var när jag gifte mig för ca 5 år sedan, men då vart Elin (hans fru) magsjuk, och dem strandsatta i Hua-Hin.

Det är nu lågsäsong och borde vara extra lugnt och skönt. Jag har till och med lyckas förhandsboka på mitt stamställe, Tub Tim Resorts, som ligger på en inte lika intensiv strand som de flesta andra. Ingen bedrift kanske eftersom de bara tar emot bokningar då det inte är nödvändigt. De har ett par riktigt fina bungalows när stranden där vi bodde samma tid förra året, och där skall vi bo igen. Här kunde Emily bo, sa hon sist. Är man kräsen, som vissa av mina andra kompisar, då har man nybyggda Samet Villa bara runt hörnet. Här kan man även boka i förväg!? Kanske för att det är en Fransman som driver stället, eller för att han har flera blad i sin kalender, jag vet inte...

Stranden, som heter Ao Tub Tim, är populär hos de kreativa trendsättarna i Bangkok (artister, konstnärer, mm), och det verkar bara vara dem som får boka året runt. Ko Samet är en liten ö, och man kör ledigt runt den på en timme eller 2, gissar jag. Man är aldrig långt borta från något.

Sist råkade jag pricka en långhelg i slutet av säsongen, som också var den sista helgen innan skolorna började. Fullt överallt. 1,500 baht för ett moskitnäste ett par hundra meter upp i buskarna var så man började grina. Kanske jag skulle vara glad att vi ens fick tak över huvudet. Jag vet att det byggs så det knakar nu, inför säsongen som drar igång i slutet av November. De varnade för det faktiskt, att det kunde höras lite spikandes mellan 08.00 – 17.00. Undrar vad det innebär, på riktigt!? Inte på vår bungalow väll, det borde de väll sagt?

Huset vid flodens slut

Det vart inte så sent hos Phueng & John i går. John skulle flyga till Malaysia tidigt på Söndagen, och jag var sliten efter Fredagens bravader. Vi skickade några löpare att handla mat, som vi sedan intog vid floden som passerar just utanför deras hus. Lika härlig mat som det var atmosfär. Tyvärr ligger det lite väl långt från Bangkok city för att vi skulle kunna bo där, förbi flygplatsen och 20 minuter till. Kanske på fel sida också, eftersom det skulle bli svårare att utnyttja mammas hus i Pattaya.

Våra barn har verkligen kul tillsammans. Sebbe och Alex kanske inte har så mycket utbyte av varandra ännu, men tjejerna har helkul. Tänk att det bara skiljer en dryg vecka mellan gossarna. Vilken tajming. Det enda orosmomentet är kanske våra fruar, och hur länge de skall hålla sams. Kanske för alltid, kanske inte. Deras ekonomi är ju lite annorlunda än vår nu för tiden, och våra fruars bekymmer lika så. Det är ju trots allt som så här i Thailand, pengarna gör människan...

Vi kom hem vid 21.00. Vi lyckades hålla alla utom Sebbe vakna under hemresan. Emily roade sig med att spana in månen som följde henne hela vägen hem, för att sedan som av en slump stanna just över vårt hus. Jag körde sedan en live turnering (texas holdem) på nätet, som varade fram tills midnatt. Det gick inget vidare. Jag kom 50 av 900, och det var bara de första 30 som hamnade på pallen. Frågan är om jag och poker är något annat än terapi. Efter 40,000 händer går jag fortfarande bara plus minus noll.

Det vart ytterligare ett par dopp i poolen under Söndagen, och solen tittade fram ordentligt. Emily drog på sig sina simglasögon och gjorde sina första dyk. Det verkar som om traumat från hennes babysim har släppt (detta trauma får jag och morsan ta på oss). Helt klarblå himmel helt plötsligt!? Jag som trodde, och hade hoppats, att regnsäsongen var här. Men icke sa Nicke. Suck! Värmen är verkligen något jag slutat uppskatta.

Vi hann också med att 2 vecko-handla på ett lokalt storköp. Aj vad det sved, igen. Det är ju helt otroligt att vi ska spendera 2 normala thai-löner bara på mat varje månad? Hur fasen gör Thailändarna?

Äntligen är poolen hel igen

Det var härligt att krypa ner i poolen eftermiddags. Jag tror vi har väntat nära på 2 månader på detta. Så lång tid har det tagit att renovera den. Mycket fram och tillbaka har det varit. Lägga om kakel. Vila. Kaffepaus. Ja, och allt annat som hör ett hantverk i Thailand till. Vi får se hur den håller. Solen tittade samtidigt fram och det känns som om faktor 50 inte var tillräcklig. Vi får se hur brännan utvecklar sig. Skönt med ett kallt bad i vilket fall, speciellt som det vart lite sent i går.... Uffe från Hua Hin var på besök.

Notera att alla bilder jag lägger ut kan förstoras genom att klicka på dem!

Nu skall vi iväg till John & Phueng, eller rättare sagt till hennes mamma, för att äta middag tillsammans. De flyger tillbaks till Malaysia i morgon för att mer eller mindre packa ihop, och flytta hit.

Är det jag eller dem som är UFO?

Efter det att jag lämnat barnen på skolan, så stod hon där i grinden, Madam ”världen är min, wai:a mig” Rektorn. Hon sökte min blick och ville säja hej tror jag, eftersom alla vill vara tjenis med farangen. Men, jag fick en sådan aggressions attack, så jag undvek att möta hennes. Rätt människa kanske, men på fel plats. I vilket fall så är hennes uppenbarelse mer lik en god mormors, än en hårt arbetande rektors. Hon ser verkligen jättesnäll ut. Jag undrar om hon jobbar eller bara åtnjuter respekt? Mitt intryck dock, är att hon skiter blanka fan i eleverna, och att vara viktig är prioritering nummer 1.

Jag skrev tidigare om skolan som försvarade 2 våldtäktsanklagade lärare, och det kan vara värt att läsa igen.

Hon går runt och ler och pekar, och alla runt henne gör exakt som hon säjer, leendes. Hon har nära på drottning status tycker jag. När det är ceremonier på skolan så sitter hon förstås i främsta raden på VIP sektionen. Totalt har de väll plats för en 10-12 personer. Alla som sitter där är antingen super gamla sponsorer, eller super viktiga sponsorer. Eftersom de flesta i hela salen hoppas på att en dag få glida in på VIP sektionen, så lever detta vidare. Det är viktigt för Thailändare att vara någon. Rövslickar kommittén arrangerar sedan ett par timslånga tal om hur bra alla VIP människor är, och speciellt då om hur bra Madam ”världen är min, wai:a mig” är. Normalt är det den ”riktiga” Rektorn, och en representant från elevrådet som håller tal. Är det något de är riktigt bra på Thailändarna så är det att memorera meningslösa saker. Detta fenomen märkte jag redan på ABAC. De studerade gamla prov, dess frågor och svar, medan jag läste kurslitteraturen. Vi klarade tentorna båda men jag fick nog plugga hårdare. Att memorera saker har aldrig varit min styrka.

Det gör mig inget om mina barn efter första wai:en till Madam ”världen är min, wai:a mig” Rektorn, säjer som Casino sa till sin mamma ”- Jag hälsar inte dig eftersom du inte hälsar tillbaks”. Men, om man skall nå framgång i Thailand skall man nog lära sig att slicka röv. Jag får nog anledning att komma tillbaks till detta.

Hörru din tjocka gris, sitt ner

Det händer nog bara i Thailand. Min kompis var på besök hos sin skräddare.

"Erik, sorry to say but you look much bigger than last time, sure you want same size...?

En så underbart härlig kommentar, och så typisk Thailändsk. Sånt här är charmigt tycker jag. När jag pluggade på ABAC (universitetet här i Bangkok) så kunde lärarna ofta kalla elever efter deras yttre attribut, typ

- Öh, du tjockis där bak, försök att komma i tid nästa gång.

Hela klassen garvade förstås. Jag tror inte att det alltid är kul, men detta är trots allt ganska accepterat. Dessutom får de smeknamn som gris, spöke, tjockis, krabba, redan vid födseln. En förklaring är att spökena skall förstå att denna person inte är värd att ta från denna värld. Thailändarna är ganska vidskepliga.

Det första min fru gjorde när hon flyttade in hos mig var att ”rena” min lägenhet från onda andar. Det fanns det säkert ett behov av, men jag är fortfarande kvar. Jag minns faktiskt inte om hon gjorde det hemma hos mor i Sverige när vi var på besök, men skall fråga henne...