Perspektiv på tillvaron

En kille på kontoret säckade precis ihop i ett epilepsianfall. Tydligen andra gången det händer här. Ambulansen kom förstås snabbt.

Vi var fler som stod lite handfallna men som tur var så var det någon som hade koll. För en tid sedan hade vi en kurs i hjärt och lungräddning och det var inte bara jag som missade den. Fick mig en tankeställare nu.

Visserligen är jag BARA 40 år gammal men visst ökar sannolikheten för att jag kommer befinna mig i en grupp där denna kunskap kan komma att efterfrågas.

På vår våning borde det vara ett krav att kunna hantera epilepsianfall från och med nu. Killen har nu haft 2 anfall och att man inte kan utesluta att det blir fler - vart finns medicinen, vad gör man, vart ringer man, frågorna kan bli många.

Killen skriver jag - för han var inte äldre än 40. Kanske bara 35. Tur för honom att han bor i Sverige kan jag tro. Men det vet han säkert redan.

Man är bra lyckligt lottad trots allt. Mycket skit i världen ändå kan man gnälla för trivialiteter som - varför blir det inte mer pengar över, varför får jag inte drömjobbet, varför kan jag inte resa mer...

Man får lite perspektiv på tillvaron när något sådant här händer.