fredag, april 24, 2009

Sebastians psykbrytningar

Tänkte jag skulle börja göra lite minnesanteckningar om Sebastians utbrott. Utbrott som känns som de kommer mer sällan - peppar peppar. Ganska länge så var det mer av en fajt nu vet vi ju att han flippar totalt när han kommer i den sinnesstämningen

Visst känner man igen sig lite men men :)

Tydligt är att det händer oftare med Plair än med mig. Han verkar vilja kontrollera henne mer, söka hennes bekräftelse. Samtidigt är jag mer lyhörd. Så snart jag förstår att han har flippat blir jag numer ganska lugn (läs lugnare än vad jag brukade bli, lugnare än min fru).

2 saker som jag noterat fungerar, och i ungefär den här ordningen: När man ser att det börjar bubbla så skall man försöka avleda det. Det bästa är om han glömmer bort vad det var för något som triggade honom. Och att han gör det snabbt. Fortsätter det kan han bli vild, börja dra i oss, kanske slåss. Går det så långt är det för sent för pedagogik av det slag som en vanlig människa kan behärska. Vad jag gör då är att jag håller i honom och försöker prata lugnt med honom (så snart jag själv blivit lugn), andas lugnt, och framför allt inte bråka tillbaka.

Bråken brukar hålla på ca 20-30 minuter och sedan är det som om en propps dras ur. Lugnet kommer på 10-15 sekunder. Han blir lite ångerful och kanske extra snäll. Vi brukar prata om det efteråt och han säger att han inte tycker det är kul.

Fighten vi hade idag började medan jag fortfarande låg i sängen (hemma och sjuk idag). Som jag förstod det var det kläderna han skulle ha på sig som levererades till fel plats. När han sedan spridit dem på vardagsrumsgolvet var det bara Plair som fick lägga dem där han ville ha dem. Nu vart det svårt för han skulle klä på sig hos mig, där jag sov. Nu sov jag inte längre. Nu var jag tvungen att gå och lägga mig igen så att detta skulle kunna ske. Detta gjorde jag inte förstås.

Han skriker kontinuerligt under dessa fighter. Mest upprepar han direktiv.
- Mamma skall flytta kläderna till pappas rum (typ 100 ggr med 2 sekunders mellanrum)

Detta med glansiga ögon och svetten sprutandes. Samtidigt försöker han dra Plair till kläderna som INGEN annan får röra.

Det slutade med att han fick sitta i engelska kammaren (typ jag höll i honom) i 15 minuter innan han lugnade ner sig. Nu är han hur snäll och go som helst.

Personligen tror jag han behöver dessa utbrott. Jag tror han samlar på sig en massa överskottsenergi som han behöver bli av med. På dagis är det ju full fart men han kanske behöver mer? Jag vet inte men det är min gissning. Vi får se vad sommaren gör med honom - det kommer ju vara mer aktivitet på kvällarna då.

Han får ALDRIG dessa utbrott om inte jag eller Plair är med. Det tillåter han sig inte. Det är våra rutiner som han försöker kontrollera. Det finns förstås en framsida av myntet också men jag tror man tjänar mer på att älta baksidan.

5 kommentarer:

cecilia.jansson sa...

Nille, känner helt igen det där!! Vi gick (går) igenom samma sak med D. Nu är hon tonåring så det har kommit till hormoner och försvunnit lite ilska men fortfarande så händer det (väldigt sällan dock) att anfallen slår till. Problemet är att jag aldrig kan förutspå vad som utlöser det, kan vara nåt simpelt tex "fel" middagsmat jag lagat.

Det är som att hon går in i sig själv, blir okontaktbar och hon upprepar saker som ett mantra. Precis som du säger är det ingen idé att vara pedagogisk utan försöka underlätta för henne att rida ut det (jobbigt ibland när ens eget tålamod är helt borta). Vi sökte hjälp med hur vi ska hantera det och fick till råd som du verkar själv redan förstått. Ta upp barnet i famnen (när utbrotten börjat så är de nere på en 2-årings nivå, ganska jobbigt att hantera när D närmade sig 7-8 år när det var som jobbigast) säg inte så mycket utan var bara där och håll i barnet i famnen. När barnet lugnat sig är han/hon helt slut. De sa att vi skulle vänta med att prata med henne om vad som hänt tills hon lugnat sig helt.

Det här fungerade utmärkt. Pedagogerna kunde till och med säga hur hon skulle reagera fortsättningsvis vilket var intressant. Det verkar vara en mognadssak och är, helt klart, mest jobbigt för dem själva.

Ha dé, Sissi

Nille sa...

Tack för det Cissi. Det visste jag inte. Mycket man inte vet.

En annan kompis hörde av sig över telefon. Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam.

Som med D så är det med vår unge herre, mycket kan utösa det och det är oftast bagateller.

Lagers tabberas sa...

man ska inte haft barn...eller vad säger jag, Fy fan vad jobbigt det kan vara.
Så har jag baxat ett par över tonårsgränsen med allt vad det inneburit och så har jag tre kvar. Pust.

Nille sa...

Haha det måste ändå betyda att det är värt det :)

elin sa...

Skönt att anfallen blir färre. Det måste vara jobbigt för hela familjen när det är så. Skönt att få bekräftelse från en med erfarenhet (som även fått hjälp) att ni gör rätt. Jag håller verkligen tummarna för att trenden håller i sig och anfallen fortsätter att minska.