Barn och flera språk: flerspråkighet

Det här med flerspråkighet redan från födseln är förstås en utmaning i sig själv. För oss fanns det förstås inget val. Min fru är Thailändska, jag svensk, och vi bor i Thailand. Jag har pratat uteslutande svenska med mina barn sedan deras första ögonblick. För att komplicera det hela ytterligare exponerar vi barnen för en hel del engelska, eftersom det är det språk min fru och jag kommunicerar tillsammans på.

Varför vi kommunicerar på engelska hemma, och inte svenska eller thai kanske du undrar?

Först, min fru pratar inte svenska alls. Skulle jag sedan prata Thai med min fru så skulle det ju bli det alldeles för dominanta språket på hemmaplan. Eftersom barnens förstaspråk är thai, och att de går på ett thai dagis, är jag rädd för att de skulle bli alldeles för bekväma, för att på allvar ta tag i svenskan. Självklart blir min egen thai oerhört lidande av detta, av att jag inte pratar thai med min fru.

Engelskan får komma som den kommer och det är inget vi fokuserar på alls. Så länge vi blir kvar utomlands så känns det som det minsta problemet. Vår umgängeskrets är framför allt internationell, och då pratar vi engelska som oftast. Barnen förstår mycket av det vi pratar om, har vi fått bevisat för oss.

Det är helt klart att var vi än bor i världen skall mina barn ha dessa 2 modersmål samt engelskan, i bakfickan, och detta känns absolut inte omöjligt.

Det är ju klart att jag har pratat thai med mina barn. Deras förståelse av svenska var länge inte mer än 20% mot deras thailändska. Det fanns ögonblick även jag ville dela med mina barn. Det var verkligen uppskattat när jag pratade thai med dem. Det blir mer och mer sällan.

Emily (4 år) har de senaste månaderna tagit ett ordentligt kliv i sin svenska. Ett sådant kliv hon annars bara tagit i samband med en svensk semester. Hon har till och med bett mig att inte prata thai med henne alls. Detta är ju väldigt positivt, och vad jag hade hoppats på skulle hända, förr eller senare. När vi nu kan prat om, och förklara saker, på svenska, går det ju med raketfart. Emily hade redan från början väldigt lätt för att skilja på svenska och thai. När hon var 2 år gammal och kom tillbaks till Thailand efter en Sverige semester, kunde hon ungefär lika många (få) ord på båda språken, och använde dem ofta rätt beroende på om hon pratade med mig eller min fru.

Josefine (3 år) har det gått mycket trögare för, även om storasyster visat vägen. Det är inte förrän sista månaderna hennes thai kommit igång riktigt ordentligt. Länge var det bara en blandat oförståelig gröt som kom ur hennes mun, även om hon förstod mycket av vad hennes mamma sade. Hon försöker med svenska ord av och till, jag tror uppmuntrad av sin storasyster, eftersom hon nog är lite imponerad av hennes kunskap inom detta område.

Jag tror Josefine har en jättehjälp av att ha Emily framför sig, speciellt eftersom jag tror att hon ärvt min oförmåga för att enkelt ta åt mig språk, vare sig det är svenska, engelska eller thai. Med det så borde det vara bevisat: även en gammal trähäst kan lära sig sitta.

Sebastian (1,5 år) har precis börjat prata förstårliga enstaka ord. Mycket om honom påminner om Emily överlag, så detta med språken har jag än känsla av kommer komma utav bara farten, eftersom det dessutom blir mer och mer svenska hemma. Detta är en miljö inte någon av hans systrar växte upp i.

Alla våra barn är olika, alla har de unika styrkor och svagheter. Vi älskar dem för hela paketet.

Den stora utmaningen blir nog snarare om ett år, när vi flyttar hem (antagligen blir det så). Självfallet blir det då fokus på att behålla samt utveckla det Thailändska språket. Det finns ingen kompromiss här, detta blir obligatoriskt. Jag har noterat när jag besökt vänner och bekanta i Sverige där ena föräldern är Thai, att den föräldern ofta inte har i närheten av det intresse som jag har för att behålla detta andra modersmål. Detta är en historia i sig, som jag får återkomma om, men min teori är följande:

I Thailand sätts utlänningar ofta på pedostal. Det är fint att ha annan härkomst än ren Thai. Har man en farfarsfar som immigrerade från Kina kallar man sig gärna för Thai-Kines. Det är inte fult att inte prata Thai, det är helt ok att prata engelska som utlänning även om man bott i landet i 10 år (därav att det finns utlänningar som bott 20 år i Thailand utan att lära sig räkna till 10). En Thai som kan den minsta engelska tar var chans att få briljera inför sin omgivning om han får chansen.

I mina ögon finns inget sorgligare än en Thai mamma som kommer på semester till Thailand, och uteslutande pratar yx-svenska med sitt barn. Jag träffade en senast på Ko Samet. Fadern får förstås ta på sig lika mycket ansvar för detta, men om mamman inte vill så.....

Det handlar inte bara om att kunna kommunicera med släkt och vänner i andra hemlandet, utan också om att lättare förstå sitt ursprung och de unika egenskaper man besitter, samt de framtida möjligheter flerspråkigheter erbjuder. Om 10-20 år skall ni se att Thailändska företag kommer etablera sig utanför dess egna gränser i en annan utsträckning, och det är klart att de kommer leta efter folk som obehindrat smälter in i båda kulturerna. Också, redan i dag kan dessa flerspråkiga vända åter Thailand för bra jobb.