En vanlig dag, på vår gata i stan

Klockan är 06:45 och jag hör hur Poi börjar plocka och pula ute i köket. Emily ligger och snusar bredvid mig så jag myser till lite och somnar om. Plair sover med Josefine och Sebastian i barnkammaren. Sebastian vaknar fortfarande på natten och grinar högljutt (påminner om Emily och hennes nattskräck, vilken vi sedan konstaterade att VI led mer av, än henne). Med Emily körde vi senare högtalarset i var rum, på låg volym, så vi slapp vakna var gång. Tydligt var att Emily sällan var vaken, utan gjorde allt detta i sömnen. Plair klarar inte av att höra, eller veta av, att barnen är ledsna så hon sover, och vaknar, med Sebastian. Ofta, men inte alltid, vill alla barnen sova med sin mamma. Ett bra komplement till en svensk far med andra ord.

Klockan ringer vid 07:00 och Emily (4) masar sig upp medan jag själ 10 minuter till. Det är kallt och skönt i sovrummet så jag själ ytterligare 10 minuter (ibland kan klockan vara 08.00 innan jag masar mig upp). Det verkar som om jag kommer vara morgontrött resten av mitt liv. Farsan är trött, båda brorsorna, och lilla Josefine (3) (som sover med Sebastian (16m) utan problem).

Så här långt en svensk svensson morgon.

Tjejerna är duschade när jag äntligen kommer ur sängen. De äter rissoppa med kyckling medan de kollar lite tecknat på tv. Vi försöker ta det lugnt på morgonen eftersom speciellt Josefine annars kan vara knepig att lämna av i skolan. Hennes morgonhumör påminner om hennes fars. Efter en stund har de skoluniformerna på sig. Härligt söta. En dag i veckan har de idrottsdag och i dag var det Josefins tur, och då har hon sportkläder på sig. Vi packar ryggorna med lite mellanmål (en svensk mardröm) och hänger dem på tjejerna. Ryggorna är nästa lika stora som dem. På vägen ut genom dörren får vi förstås häng av Sebastian (naken som vanligt) som alltid vill gå med när någon går ut genom dörren. Får han inte följa med ställer han till med ett ordentligt liv. Ofta tar vi den konflikten vid hissen i stället, men inte alltid.

In med barnen i bilen. Som vanligt upp i sätena med skorna på. Vi åker bara 300 meter så inga barnstolar här inte. Jag tar på mig bältet eftersom det är lag på det (2 trafikpolis-poster på denna korta sträcka). Jag låser dock dörrarna så guldklimparna inte faller ut av misstag. Speciellt Josefine är extra klåfingrig, och envis.

Skolan öppnar skolgården för tillfällig parkering på morgonen eftersom det annars skulle vara omöjligt att släppa av de små, som man ju måste följa med hela vägen in i klassrummen. Att parkera på gatan utanför är omöjligt. Vi måste sedan korsa gatan för att komma till vår byggnad. Övergångställen hjälper inte mycket. Fram till 08:00 har de en vänlig polisman som står där och stoppar bilarna, detta eftersom motoristerna visar noll hänsyn, ens vid ett övergångsställe utanför en skola. I dag får han ingen wai av brudarna, men det får han nog i morgon. Tjejerna gillar honom. Han brukar ta dem i hand och leda dem över gatan.

De flesta föräldrar med bil kör sina barn till och från skolan, vare sig de är 2 eller 15 år gamla. Det finns ju ett par skolbarn i Bangkok så detta bättrar ju inte på trafiksituationen direkt. Thailändarna överbeskyddar gärna sina barn på detta vis. Du kan möta gott om 18 åringar, som fnittrar som en 12 åring. Jag vet inte om det finns ett samband...

Vi går först och lämnar Emily eftersom hon är lättast. Hennes klassrum är på andra våningen, rakt ovanför Josefines. Hon waiar vacker sin fröken (som ler snällt, men ej waiar tillbaks). Vi waiar varandra. Jag kramar Emily innan hon på frökens uppmuntran hinner waia mig. Sedan går vi ner till Josefines rum (hon har Emilys lärare från förra terminen, fröken Khobkaew). Jag vet fortfarande inte hur det skall gå att lämna henne idag, men det känns bra eftersom hon är på gott humör. Måtte inget gå fel, nu när vi är så nära, tänk om hon ramlar. Allt går fint som tur var, och det är med välbehag jag lämnar skolan.

Väl i klassrumet påminner detta mer om lågstadiet än ett dagis, tyvärr. Redan vid 2 års ålder börjar de bekanta sig med bokstäverna. En av Emilys första läxor innebar att fylla en sida med bokstäver. Bokstäverna var så små så det var helt omöjligt för henne att följa den förstreckade linjen. Plair och jag fick ta turer att hålla hennes hand för att detta skulle lyckas. Läxor nästan var dag, kanske inte hyperallvarliga, utan mer för sakens skull.

Det var ett kvartssamtal en gång, då lät fröken meddela att Emily eventuellt inte skulle kunna graderas upp i nästa klass (eftersom vi inte gjort allt hemarbete). Jag svarade, ”- det är ok, hon är bara här för att leka med andra barn endå”. Hon graderades förstås upp eftersom detta bara var ett försök att sätta press på oss föräldrar. Nu vet ni varför jag kallar detta skolan, och inte dagis.