Tankar om framtiden

Mitt uppehållstillstånd (WP) går ut den 27/10 och snart kommer jag vara tvungen att ta tag i allt. Detta datum blir ofrånkomligen början på resten av mitt liv. Det finns liksom inget utrymme att flytta detta datum varken fram eller tillbaks. Det är efter detta datum jag själv kommer ha det yttersta ansvaret över mitt och min familjs välbefinnande. Vår framtid kommer alltså ligga i mina händer (som om det inte redan gjorde det).

Detta är ganska jobbigt. Ibland är det så jag söker med ljus och lykta för att fega ur. Men så snart jag kommer till sans så förstår jag ju att detta är rätt beslut att ta. Det kunde ha varit MYCKET värre.

1-2 år är ju också min egen flytta hem plan. Detta är alltså tiden jag har på mig för att skaffa ytterligare alternativ. Det känns som om det kunde varit värre och det ju så jag måste tänka.

Hela idéen med vad jag gör nu är ju att fria upp tid för andra saker. Jag räknar med att kunna ha 2 veckor i månaden att kunna lägga på familj, nya projekt, och livsåskådning. En sak som är gemensamt med allt jag har i tankarna är att med en bra uppkoppling kan jag göra det från vilken plats som helst, när som helst (ja, det finns ju vissa begränsningar). Det har mer slumpat sig så, än varit genomtänkt och det vore ju synd att slarva bort denna möjlighet.

Plair är mer orolig för en eventuell Sverigeflytt om 2 år än vad hon är för den omedelbara framtiden. Inte att hon inte vill, men att hon undrar om hur vi kommer leva, vad vi kommer ha råd med. Jag vet ju inte riktigt vad jag skall svara på det eftersom det kommer stå i relation till hur pass bra jag kommer lyckas med mina åtaganden. Det är ju ingen tvekan om att jag kan påverka nu, hur vi kommer ha det efter det första kvartalet i Sverige. Vi lever ett ganska vanligt Svensson liv här i dag. Vi gör ungefär vad man gör i Sverige (reser mer, köper mindre) så det blir nog ingen jätteomställning. Alla pengar går till skolor, mat, transport, försäkringar, och sparkontot (tyvärr måste man ha en ordentlig buffert här, för att kunna sova gott på natten).

Att flytta hem till ett vanligt liv efter 2-3 år som expat hade garanterat varit en värre chock för frugan. 2-3 år är vad det tar för många att inse att man ju faktiskt är lite mer än alla andra. När sedan mattan dras undan fötterna vid en hemflytt, så kan det inte vara så kul längre. Jag hade garanterat haft kvar fötterna på jorden eftersom jag är skeptisk av naturen, men min fru, njae, jag tror inte det. Tror inte en Thailändsk eller Svensk hemmafru/hemmaman gör någon större skillnad. Räddningen kan kanske vara att ha barn (inte hund), så att man inte hinner börja sysselsätta sig med alltför många meningslösa saker.

Fram tills den eventuella Sverigeflytten överväger vi att hyra ett hus, strax utanför Bangkok eller nära Plairs mor i Chantaburi. Jag känner att jag skulle behöva varva ner och samla tankarna, och Plair vill vara närmre sin mor, så det kan vara ett alternativ, eller kanske ett komplement. I Bangkok har jag möjlighet att hyra kontorsplats hos några kompisar. Detta alternativ känns hetast och jag tror inte jag vill missa den möjligheten, så vi blir nog kvar i Bangkok på ett eller annat vis.