Och jag har ju bara mig själv att skylla, som vanligt.
Ringde Migrationsverket igen och det verkar som om mitt förra samtal åtminstone tagit vår ansökan från att bara ha varit registrerat, till att ha hamnat hos en handläggare. Jag skulle vilja banka huvudet blodigt att jag helt förlitat mig på att ambassaden skulle göra detta åt mig. Eller för att jag i min enfald trott att vår ansökan skulle komma med en ”PRIORITY” märkning.
Har ambassaden försökt via epost så är det ju kört. Kanske är det som i det privata, alla skyller på alla.
Inte ambassadens fel, utan mitt!
Där vi är nu tar det normalt 2 månader... Jag frågade om vi kunde få förtur eftersom vi har små barn, och det faktum att vi sitter i en tom lägenhet och bara väntar... Det sa det att vi säkerligen skulle kunna få, men att vi måste faxa en förfrågan. Sagt och gjort. Ansökan skriven och vidarebefodrad till kompisen Erik för snabbfaxning till Sverige. Bra med hjälpsamma kompisar.
Detta fax, och alla telefonsamtalen, borde ju klarats av för en månad sedan förstås!
Suck!
onsdag, maj 02, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är trist när man hela tiden måste ligga på. Antingen ligger man på för tidigt och upplevs som tjatig eller så litar man för mycket på andra och då blir det sent och bråttom istället. Det är knepigt det där.
Hoppas det löser sig fort nu när ni fått upp lite prioritet i ärendet.
Skicka en kommentar