- I dag skall jag inte grina, nu är jag stor!
Nästan så man blir tårögd.
Fortfarande vid ankomsten till skolan var det bara leenden. Josefine sprang sista biten, och ända in i klassrummet, där hon raskt intog sin plats. Fortfarande jätteglad. Jag skulle tro hela klassen plus fröken var mäkta förvånade. - Va, Josefine är glad? Här ligger det en hund begraven...
Hon hamnar ofta på bordet längst bak, ofta ensam. Mer på eget val, än att de andra är elaka.
Många gånger har de andra barnen kommit fram för att muntra upp henne, men bara för att bli avsnästa. På förmiddagarna håller de flesta distans till henne, av vad jag kunnat se. De gillar henne, men är försiktiga. De vill inte väcka den sovande björnen antar jag.
Efter att ha vinkat av henne gick vi upp för att lämna Emily. Detta är sällan några problem. Inte heller denna gång. Emily var förstås även hon lite extra förväntansfull denna morgon. Som vanligt hälsar hon snyggt på fröken (med en wai förstås), men tittar knappt åt de andra barnen. Det är alltid så, jag vet inte varför. Jag ser ju hur det bubblar i henne för att sätta sig jämte de andra.
Hon sitter fint och klämmer i sig den sista korven vi köpte på vägen till skolan, innan hon går till de andra barnen. Ja, vi är sena som vanligt.
De är ganska restriktiva mina barn, och Sebastian ser ut att bli likadan. Man lyfter inte upp dem hur som helst, och har aldrig kunnat göra. Överlag skall man närma sig dem försiktigt. Väl accepterad så är porten öppen, och står sedan på vid gavel.
Desto mindre gruppen är, desto snabbare jobbar de sig in. Är den mycket liten kan de till och med ta över helt. På hemmaplan kan de till och med bete sig som små monster. Men, är gruppen stor, då går det trögt.
Faktum är att jag känner igen mig själv en hel del här, och när jag tänker efter, troligtvis gör min syster och mamma det med. Vi vill liksom lära känna omgivningen innan vi börjar skaka den. Men, när vi väl börjar skaka den, då skakar det ordentligt. Det kan nog grabbarna i fotbollslaget, och mina kollegor, intyga..
Detta känns som något genetiskt, mer är intränat. Det gäller att tygla och rikta energin. Vi får se om jag lyckas lyfta dem till nästa nivå (vad det nu är).
Om någon ger sig på ett av syskona, yngre som äldre, då sitter de inte timida längre. Någon måtta får det ju vara.
Jag minns mormors historier om mamma som slogs för sin storebror i sandlådan när de var små. Ofta lekte de ute på Haga, och där skall hon visst ha gett även ers Majestet Konungen en omgång. Detta kan kanske förklara varför CSN jagar mig så in åt Norden. Hämnden är ljuv.
Andra bloggar om: skola, thailand, barn, familj
6 kommentarer:
Det där är något jag känner igen, både från Thea och mig själv. Avvaktande i början men full fart sen. Det ligger fortfarande kvar trots att jag jobbat/jobbar för att få bort det. Ibörjan är jag ofta blyg och säger inte så mycket men efter ett tag får man säga åt mig att hålla tyst istället.
Det jag kan tycka är synd är när vi kommer till en grupp med nya barn så kommer inte Thea igång och leker på allvar förrän det är dags att åka hem. Jag tror faktiskt att det är en blandning mellan genetik och inlärt beteende. Jag menar att det går faktiskt att träna bort till ganska stor del.
Vi saknar faktiskt er familj. Thea pratar fortfarande om alla barnen. Hon säger att vi ska flyga snart, till Thailand för att hälsa på Josefine och Emily. Jag hoppas hon har rätt!
Jag tror att många barn och vuxna upplever omgivningen på det sättet,
men försöker mot sin vilja att spela någon annan som man inte är, men det verkar inte dina ungar göra, ett gott tecken.
Du är bra på att läsa av barnen, det beror nog på att du har lärt dig att läsa av dig själv.
Hoppsan pappa. Vad du blivit ljupsinnig helt plötsligt :)
Elin: Vi saknar er med. Kanske vi skall prova Skyp i helgen. Har ni webbkamera?
Någonstans... Jag får be Jens leta rätt på den men den har nog aldrig varit inkopplad och det var många år (och två flyttar) sen vi fick den så vi får väl se. Fast det vore himla roligt för barnen om de kunde se varandra så det blir väl till att leta.
Dina och du har alltså stora likheter till gamla Smulan låter det som=)
Haha att du inte märkt hur djup våran far har blivit förns nu?
Tror han spenderade 80 procent av sommaren med att bara kolla ner i våran damm med ett glas vin i handen och filosifera över hur vattnet rörde sej och hur han påvärkades av det.
Men men han e cool =D
Jag träffar honom inte så ofta så det är svårt att notera. Du nämnde det när du var här sist. Det låter som ett hälsotecken :)
Skicka en kommentar