Hoppas jag...
Det var en ganska vanlig dag idag. Josefin var som vanlig på ok humör både hemma, och i bilen på väg till skolan (ca 300 meter). En tanke slog mig: Konstigt att hon alltid slår om till ledsen först när hon kommer nära klassrummet?
Jag provade att ta henne åt sidan efter vi hade parkerat. Jag pratade med henne om att vi nu skulle gå till skolan. Jag frågade om det var roligt, och berättade att pappa åker till jobbet efteråt. Jag sa att jag blir ledsen när hon grinar och att det inte är roligt att åka lämna henne (kanske dumt). Jag tog också detta med stora tjejen snacket, hon gillar ju att bli stor (nästan alltid). Vi log lite och hon tittade på mig med sin full-i-faan blick. Den kunde betyda 2 saker som jag såg det:
1. Satan i gatan, farsan har läst mig.
2. Aldrig i livet.
Jag hoppas att det inte var en tillfällighet men, Josefine skuttade i förväg, precis som första dagen på omstarten. Rakt in i klassrummet och rakt ner i Khobkaew’s (lärarinnan) knä. Leendes.
- Hej då älskling, nu går pappa och jobbar!
Andra bloggar om: Skola, , Bangkok, Thailand, Familj, Barn
tisdag, november 07, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad skönt att Josefine var glad! Jag håller tummarna för att det håller i sig!
Dagen efter: Plair var lite sur i morse och jag vart lite orolig för lämningen. Det var mest Emily hon bråkade med som tur var. Josefine ville inte äta frukost. Hon drack bara mjölk.
Jag körde samma upplägg som sist men Josefine ställde sig på tvären. Dock, inga tårar. Tack vara lärarinnan släppte hon sin björnkram och startade dagen...
En bra dag med tanke på hur den började.
Skicka en kommentar