Nu blir jag så jävla förbannad

Ofta har jag tvivlat på att jag bor i ett civiliserat land och ofta har jag haft en hyfsad god anledning till mitt tvivel. Just nu undrar jag om vi bor i en civilisation eller ett stort Zoo?

Jag beklagade mig över kusinen Ohm Im tidigare, och hennes eländiga situation, här i bloggen. Jag hoppas budskapet gick igenom att det inte var någon unik situation den lilla flickan, hennes föräldrar, och gammelföräldrar gick igenom, utan att det var en högst ordinär situation. I detta land lägger man lock på sådant som är obekvämt, det som inte hörs, det finns inte. Ingen vill ju se det, så det är lätt att ”missa” det.

Varför ser man sällan människor med utvecklingsskador, och andra grövre handikapp, ute på gatorna? Vart är de? Eller, finns de inte i Thailand kanske? Jag undrar snarare: vart gör man av dessa människor? Låser in dem i skrubben?

Ja, det skulle inte förvåna mig. 65% av befolkning har ju aldrig fått lära sig att veta bättre.

Visst finns det barnhem. Men för alla?

Och i så fall: varför finns barnhemmen? Drivs de av människor som lever på att få bidrag för att driva dem, eller av folk som har ett genuint intresse i sitt beundransvärda kall? Hur mycket av en donerad hundralapp kommer barnet tillgodo? 10 kronor? Jag skall inte kliva över tröskeln här men just nu är jag arg och jag hoppas det märks.

Varför?

Det är så ”enkelt” som att vårt nya hembiträde berättade en hemsk sak för oss idag. Inte världens hemskaste men tillräckligt hemskt för att ge mig kalla kårar. Varför?

- detta är ju inte unikt för henne, utan händer överallt, men syns inte.

Hon jobbar hos oss 3 eftermiddagar i veckan, och ytterligare 5 förmiddagar hos TOT gör hon ungefär samma sak, fast storskaligt. Jag kan tänka att hon kanske har 6,000 Bath i månaden. Det kan man klara sig på, och kanske försörja ytterligare någon på, men kan vara väldigt svårt att få tid att också ta hand sin sonson. Vad göra? Den lilla pojkstackaren låses alltså in i lägenheten hela dagarna. Jag hoppas innerligen att han inte bor i en skrubb.

Givetvis kommer han att få vara med när hon kommer och städar hos oss framöver. Självklart! Tänk om det kunde vara självklart för alla. Tänk vad mycket så lite skulle kunna göra. Istället för att skänka en hundring kanske man skulle gnälla på Thailand, det kanske skulle göra mer nytta. Men oj, man får ju inte gnälla, jag glömde det.

Tänk på detta ni där hemma i det avlånga landet där det är ”jobbigt” när det blåser kallt, när ni inte har råd att handla märkeskläder till era barn, när ni serverar 3 mål mat om dagen. Tänk på det. Att, vad bra ni har det ändå!

Andra bloggar om: thailand, bistånd, misär, fattig, bidrag