Om att natta barn efter en spökfilm

Som sagt var, anledningen till att jag packade upp datorn denna kväll var inte för att skriva om filmen, utan det var för att skriva om vad som hände efteråt.

I slutet av filmen försökte jag sätta på barnen blöjor och pyjamas utan att missa något. Det var spännande. Barnen märkte nog inte ens att de helt plötsligt var klädda för natten. Jag plockade ur skivan ur spelaren och stoppade prydligt tillbaks den i pärmen. Josefine börjar säja något med skärrad röst, en gång, två gånger, och hon är sig inte riktigt lik. Tredje gången hör jag vad hon säjer, och det med skärrad stämma.

- Nang phi,,,,,, bua!

Detta betyder fritt översatt att hon inte tycker värst mycket om spökfilmer längre, det är tråkigt rent utav. Jag och Plair fick oss ett gott skratt, även om situationen var allvarlig.

Jag tog med mig Josefine och Sebastian in i barnkammaren, bäddade ner dem, men lät lampan vara på. Josefine tittar på mig och med försiktig stämma undrar hon om spöken. På hennes språk berättar jag att det inte finns spöken. Att de bara finns på tv, att de inte är på riktig. Detta kan ha varit första gången Josefine hör mig prata Thai mer än ett par sekunder. Hon blir väldigt glad och lyser upp som en sol. Vad rolig du är pappa säjer hon! Vad du pratar kul!

Som sagt var, jag slår mig inte för bröstet för mitt thaispråk. Det var en tråring jag pratade med. En treåring som passerar mina språkkunskaper vilken dag som helst. I vilket fall så fick jag mig en tankeställare. Skall jag verkligen hålla igen med språket. Kanske det är rätt att försköka hålla ut, kanske inte.

Att småbarn inte skall titta på bra spökfilmer är en annan historia.

Andra bloggar om: bangkok, thailand, spökfilm, flerspråkig, barn