Det är 2 program här på den lokala thai tv kanalen det har blivit att jag småföljt lite extra. Det ena är en i raden av massproducerade såpor, en intrig mellan fattiga och rika, och den andra ett reportageprogram om grava missbildningar.
Konstraster helt klart.
Reportageprogrammet leds av 2 kändisar, förstås. Jag har sett dem lite för mycket på tv och i tidningar för att kunna ta dem på fullt allvar. De uppträder dock respektfullt. De bjuder in personer med olika missbildningar, samt ofta specialistläkare som skall berätta om tillståndet och om vad man kan göra. Det finns väldigt duktiga yrkesmän här också.
De diskuterar öppet missbildningarna, pekar, klämmer, och fnittrar. Magstarkt kanske man tycker som svensk men Thailändare är ju som bekant lite mer rakt fram om saker som detta. I vilket fall, det ingår i programmet att man också gör något åt själva missbildningen, ett kirurgiskt ingrepp.
I LIKE.
Tyvärr är jag ju lite skeptisk av naturen mot stora välgörenhetsprojekt, även till de egentliga avsikterna med detta program, men jag är inte dummare än att jag önskar fler program av detta slag. Oavsett avsikter. Tror jag.
Såpan jag har börjat följa är ju en ren slump. Plair och Emily följer den slaviskt och det är det sista de tittar på innan det är dags att sova. Jag sitter vid datorn och surfar och kan inte låta bli att följa intrigen, och nu börjar det bli spännande. Men, som alla såpor, de trampar ju vatten mest hela tiden. Likaså idag. Jag blir galen.
Såpan ja, eller såpor över hela världen skall man kanske säja, har ju en sak gemensamt, vare sig det är en komedi, tragedi, eller annan, och det är ju att de överdriver invånarnas karaktärer samt förhöjer intrigen så att även en dum kan förstå. Så, vill du lära dig om Thailand, spana in lite såpor nästa gång du får chansen. Även om det är urdåligt.
What you see is what you get :)
Ps. Detta var mitt 200:e inlägg på bloggen. Vid 1,000 bjuder jag på en runda, promise. Ds.
Andra bloggar om: thailand, sjukhus, såpa, missbildningar, fattigt
torsdag, december 28, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
För att börja med det viktiga. Jag har en lista på drygt 800 intressanta ämnen att blogga om. Du kan få den om du vill. :)
Såpor... ja, vad ska man säga? När jag först kom i kontakt med thailändska såpor tyckte jag de var urusla i jämförelse med deras svenska motsvarighet, på alla sätt och vis, men kanske framför allt skådespelarmässigt.
Men sen fick vi ju fler kanaler i Sverige och alla skulle de ha sina egna såpor och då blev det ju lika illa som här i Thailand. Nu kommer jag ju inte på vad de hette, de urusla svenska, men dåliga var de. Lika dåliga som de thailändska.
Jag har egentligen bara fastnat för en enda såpa under alla år här. Phloeng Maya hette den. Handlade om några modeller eller nåt sånt.
Nu när vi fått UBC tittar jag nästan aldrig på thai-TV längre.
För tittade jag alltid på Sorayut, hur man nu stavar hans namn. Du vet han som är med i varenda kanal och pratar aktuella händelser.
Jag var faktiskt med i en såpa en gång. På kanal 5. Nang Faa Piik Oon hette den. Handlade om flygvärdinnor. Det var någon skola för blivande flygvärdinnor och så fick man följa med hur det gick och hur de gjorde bort sig i luften och sånt där spännande.
Iofs var jag bara statist, men jag var med i några avsnitt. En närbild på mitt livrädda ansikte när en passagerare på planet fick hjärtattack mitt uppe i luften. Vilken pärs.
Men han överlevde. Tack vare den finfina utbildningen de fick, flygvärdinnorna.
Jaha, så blev det ett helt inlägg igen. Skaffa trackbacks så jag kan kommentera dig i min egen blogg! Det blir ju så himla långt ofta...
Har inte sett det där programmet du pratar om, eftersom jag som sagt inte tittar så mycket på thaiTV längre.
Vet inte vad man ska tycka. På ett sätt känns det helt åt helv... att hänga ut folk så där.
Göra underhållning av andra människors olycka.
Det känns så typiskt thailändskt. Gotta sig i det groteska, på behörigt avstånd, i säkerhet.
Men på ett annat sätt känns det rätt så bra. Att folk utsätts för faktumet att det faktiskt finns handikappade och utvecklingsstörda människor även i Thailand.
De göms ju oftast undan och behandlas nog ofta inte så bra. Det har väl med karma att göra antar jag...
Så man kan ju hoppas att såna här program kommer att leda till förbättrade livsvillkor för alla dessa människor.
Att det kanske någon gång kommer att gå att bege sig ut på stan i rullstol.
Att man kanske kommer att kunna åka buss och gå på toa fast man är handikappad.
För som det ser ut idag... jag nästan gråter. Det kan inte vara lätt att vara handikappad i detta land. Jag lider med dem...
Du kan ju ta mina två kommentarer och göra till inlägg så behöver jag bara vänta i 798 inlägg till... om du inte vill ha listan vill säga...
Om inläggen först: Du ska få vara med och provsmaka 1,000 inläggs-jubilileums-drickat, väl i förväg, jag lovar! Något sådant här vill jag inte ha som brinner i knutarna, stressigt som det är :)
Jag tittar en del på Khun Sorayut också men jag förstår inte annat än att vi antagligen skulle kunna bli goda vänner. Australiensaren Andrew som debatterar med thailändare på thai ger mig ett gott skratt emellanåt också (även om jag inte förstår allt), bara att följa minspelet :)
Detta om handikappade människor är nog värt ett mer genomtänkt inlägg. Skall se om jag kan få det att hända.
Skicka en kommentar