Epoken fotboll i Bangkok

Detta kommer bli ett långt inlägg om mina år med det skandinaviska fotbollslaget i Bangkok så ha tålamod. Jag skall försöka få med allt: striderna med danskarna, gemenskapen, de dåliga åren, de goda åren, skadorna, kompisarna, och mycket annat. Jag kommer få anledning att komma tillbaks och uppdatera. Det kommer bli långt och framöver kommer jag bryta ner i flera delar. Sedan skall du hitta allt om detta under etiketten Bangkok Vikings. Renskriva och stycka upp kommer jag som sagt var inte göra förrän jag är klar. För er som inte redan noterat det, jag förtjänar inte mitt leverbröd som skribent.

Hemsidan: Scandinavian Vikings Bangkok

Denna helg spelar amatörligan i Bangkok sin årliga turnering, Casual Cup. 4-5 matcher över 2 dagar. Scandinavian Vikings deltar förstås. Fick ett meddelande från kompisen denna morgon, ett han skickade precis innan han gav sig iväg för andra dagens spel. Tydligen hade de spelat med 8-9 spelare under gårdagen. Flera spelare hade alltså anmält sig men inte dykt upp. Andra dagen brukar inte vara bättre. Trots allt hade de klarat sig bra mot ett av topplagen. De höll Londoner stången tills det var bara 5 minuter kvar, med bara 9 man, Londoner vände då ett underläge till seger.

Det har varit lite si och så med fotbollslaget de senaste åren.

När jag anslöt 1997 hade vi Trygve som coach. En Norrman med nordskandinavisk mentalitet. Gruppens bästa först, ens egna ego i andrahand. Det var bra stämning och vi hade ett bra lag. När Trygve flyttade till Brasilien tog Danskarna över (även om de hade legat i bakvattnet hela tiden). Nu vart det danskt för hela slanten. Danskarna, och nordens neanderthalare (som det kändes).

Efter danskarna hade tagit över tog det väll inte mer än 8 månader innan träningarna ställdes in pga. dålig uppslutning, innan vi startade matcherna med bara 9 man och innan det var allmän dålig stämning i laget. Jag var på som en igel med förslag på vad som borde göras, jag ville ju spela boll. Attityden var att laget var för det gamla gardet och att alla de andra kommer och går och dem inte kunde visas hänsyn till.

Niclas notering: Alla ur det gamla gardet är nu borta (all utom 1) och vi har ett helt nytt lag. Tyvärr är det den som tar för sig som får laget när någon coach väljer att kliva åt sidan, en som redan befinner sig i kärnan. Ofta är detta en Dansk. De gillar att vara in centrum så pass att det är viktigare än lagets bästa. I mina ögon är det här allt går fel för danskarna.

I vilket fall. Jag tog över laget 98 (tror jag det var). Det började med att jag på eget bevåg började kalla till träningarna, och slutade med en öppen konflikt där jag hade laget bakom mig. Jag körde samma management som norske Trygve. Blygsamt Skandinaviskt och lät alla ha åsikter (och gud skall veta att danskarna hade massor). Vi startade upp träningarna igen även om vi var få till en början. Jag tjatade sönder spelarna om att jaga fler spelare, komma på träningarna, vi satte upp lappar på ambassaderna och i kyrkan, och vi startade upp vår hemsida. Till matcherna hade vi snart fullt manskap igen. Vi byggde ett lag där alla var lika och där var och ens deltagande var det avgörande. De ”gamla” danskarna hade svårt med att inte vara självskrivna i laguppställningen. Det var mycket bråk om detta.

Det var väll inte en slump kanske men med mig drog sig massor av svenskar till laget. Helt plötsligt var det fler svenskar än danskar. Det var Johan, Johan, Niklas, Stefan, Martin, Andras som stannade länge, och lyfte laget. Vi hade minst en duktig spelare på var lagdel. Under dessa år vann vi turneringar över hela regionen, det var i Filipinerna, Kambodja, Malaysia och Thailand förstås. På den tiden var det bara en liga i Bangkok för de internationella lagen, den var tuffare, och den hade 3-4 duktiga thailag för att dryga ut. Idag har vi 3 sådana ligor och vi spelar i division 2. Under dessa år var vi alltid ett topplag och ett av åren slutade vi 3:a i ligan med bara 2 thailag framför oss. Det BÄSTA internationella laget i Bangkok mao.

Vad gjorde jag som coach för att det skulle bli så här?

Inte mycket!

Framför allt var jag nog manager och inte så mycket coach. Jag tog ut laget och gjorde laguppställningarna resten skötte de själva. Regelbundna träningar, aktiviteter, öppna taktik diskussioner (med mig som moderator) och framför allt en god stämning var det som gjorde biffen. Svårt att vara coach i ett lag med så många vinnarskallar. Kallar mig hellre moderator nu när jag ser tillbaks på dessa 2 år.

Efter mig kom Jakob, en dansk. Han lyssnade, men gjorde på sitt vis. Det räckte aldrig hela vägen. Sedan gick det utför. Det vart mer och mer politik. Coacher som kunde påverkas valdes ut. Jesper var väll det värsta exemplet. Han stod i kläm mellan min grupp och danskarnas grupp och hade svårt att ta egna beslut. Över åren hade vi en coach och 3 självvalda presidenter (ex. coacher). Spelade gjorde vi fortfarande förstås. Jag och 2 danskar. Jag och Erling på varsin kant, och Ole nästan i mitten. Jag hängde in där för att bevaka mina intressen, i mina ögon lagets bästa, och för att det var kul. De andra 2 kände definitivt likadant, tyvärr. De sista åren var jag ganska skadedrabbad (korsband och hälsena) och tappade engagemang för dessa evighetsstrider, samtidigt kom familjen som tog mer och mer plats. Jag startade upp ett skandinaviskt veteranlag på allvar, och var också med att starta upp den veteranliga som idag samlar 20 lag för sina turneringar. Det var visserligen tyske Ralph som initierade den men vi var fler än honom som brann för veteranfotboll. Här var det inte svårt att ta kontroll över laget, danskarna var glada att släppa det till mig när jag var hel. Således skördade vi framgångar även här.

Vad var då framgångsnyckeln? I mina ögon stavas den ENGAGEMANG, varken mer eller mindre. Engagemang kan räcka långt.

Nu är vi nästan tillbaks där vi var när jag tog över. Dålig uppslutning och inställda träningar. Danskarna som kör laget nu har i över ett år annonserat att de vill kliva av, men verkar inte få arslet ur vagnen. Kan vara att de väntar en ersättare som de kan styra men jag hoppas så inte blir fallet. Deras engagemang avspeglas i lagets resultat. Veteranlaget ligger på is.

Min gode vän Mofok står på tur som nästa coach. Det kan bli bra. Det kan knappast bli sämre. Men desto längre de väntar desto svårare blir det.

I vilket fall, i dag spelas den sista dagen av årets upplaga av Casual Cup och Vikingarna verkar uträknade. Vi får i alla fall önska dem lycka till och att de åtminstone får ihop 11 spelare.

Från Casual Cup har jag annars egna starka fotbollsminnen, några av de bästa, och några av de sämsta. I finalen (som vi vann) 2003 slet jag av mitt korsband. I samma turnering fick jag pris som turneringens spelare. Detta var vändpunkten för min karriär som nyttig fotbollsspelare. Det vart lite si och så med fotbollsspelandet efter det. Jag kom igång ordentligt först i 2006 igen, bara för att dra av hälsenan när jag äntligen kände att jag var på G igen.

Jag hoppas att kunna skriva på sista kapitlet i och med Sollentunas veteranlag. Hälsenan börjar bli spelklar. Jag kommer undvika krävande 2 dagars turneringar eftersom båda mina skador skett i andra dagens sista match. Kroppen har varit helt tömd på mineraler och andra nödvändiga ämnen. Man är heller inte 20 längre.

Ps. Det kommer mer, samt bilder...