Kanske dags att jag dämpar mina beskrivningar av Sverige något. Ganska ofta faktiskt när jag pratar med polarna som är kvar i Thailand att de chockeras lite över hur bra jag tycker Sverige är. Man får frågor om hur grannarna är, hur barnen mår, hur atmosfären är, och mycket annat. Ungefär som om de går i ”flytta nu” tankar. Detta gäller ju bara de som har barn förstås. ”Förstås” skriver jag för att jag inte tror någon vuxen människa utan barn med förståndet i behåll, skulle flytta västerut om det inte vore för att snabbt kunna komma tillbaka igen.
Nu försöker jag tänka positivt förstås. Det kanske ser annorlunda ut här på bloggen om ett år eller så. När vekligheten hunnit i fatt mig, om det inte är där jag redan är väl säga.
Det blir ju en annan sak när barn kommer in bilden, men det vet man ju inte förrän man fått dem. Själv är jag ganska splittrad över allt detta. Visst vi trivs jättebra men om vi är hemma det vet jag inte. Känns mest som man aldrig mer kommer rota sig som gjorde förr. Tankarna snurrar om vilket som är mitt önskescenario. En sak är säker – jag skulle vilja resa till Bangkok ett par gånger om året för att träffa polarna där. Tyvärr är resan så lång och kostar så mycket.
Jag har ganska mycket åsikter och gudarna skall veta att jag inte alltid lever som jag lär. Jag tror inte att problemet är löst för att man flyttar till Sverige däremot tror jag att alla med barn i Thailand kraftigt överväger att ha sina barn i Sverige över längre perioder. Kanske att man inte alltid kan vara med själv, men jag tror detta är något man funderar över, och jag tror man gör det ganska mycket.
En sak jag är säker på och det är att jag inte vill att något av mina barn skall dra iväg på det vis jag gjorde. Jag vill ha dem hos mig helst men i värsta fall åtminstone ha dem i samma land, eller i alla fall i samma världsdel. Vad vi än gör, vad vi än tycker, så blir det ett par år i Sverige. Nu är vi här och nu tar vi chansen. Barnen lär sig skriva och läsa svenska, frugan också plus blir svensk medborgare. Jag har svårt att se att jag är kvar i Sverige efter 55 och absolut inte som pensionär.
Sen har vi barnen då förstås. Det är ju de som styr vårt liv.
fredag, september 21, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
tjenna nille
tjena vem?
Sunt resonerat!
Fattar egentligen inte varför vi alltid måste stå o motivera våra livsbeslut inför våra vänner,kamrater o andra. Men det ligger väl inte så mycket värderingar i det hela alltid,utan mycket ren nyfikenhet och kanske välvilja också. Kan tänka mig att det blir tjatigt att behöva motivera sin flytt om o om igen dock
Visst finns tankarna där, att om några år när det blir dags för skola, att flytta hem. Fast jag är väldigt tvetydig...
Annars så har vi pratat om sommarlov i Sverige. När mamma och pappa gått i pension. Så att hon får lite svenskt i sig i alla fall.
Skulle du vilja utveckla det där lite? Varför är det bättre för barn i Sverige?
Har frâgat om det förr, men nu bor du där ju ;-)
Hej Anna, jag kan ju inte jämföra med att bo i syderuropa förstås.
1. Massor av hela lekparker
2. Även små barn kan röra sig ute på egen hand. Hyfsat säkert.
3. Gratis dagis och skola med tycker jag minst så engagerade lärare.
4. A-kassa, sjukförsäkring, föräldrapenning, barnbidrag
5. Bilar stannar vid övergångställe
6. Bussar och tåg är barnvagnsanpassade
7. Trottoarer och andra allmäna platser är anpassade för barnvagnar
Tryggheten och säkerheten i fallskärmarna gör att man oroar sig mindra för barnens framtid (utbildning).
Dock, det viktigaste måste vara att föräldrarna trivs och gör de inte de skall de nog inte flytta hem. Ett par år någon gång under uppväxten är nog inte fel att bo i landet.
Tack för ditt utförliga svar!
Jag trivs jättebra här, men funderar pâ ett âr i Sverige.
Skicka en kommentar