torsdag, september 28, 2006

Sebastian har hunnit bli 17 månader

Sebastian liksom glider med som på ett bananskal i vår familj. Med Emily hade man ju koll på allt hon gjorde och alla hennes utvecklingssteg. Med Josefine vart det mindre och nu med Sebastian är det ju minimalt, i alla fall i jämförelse med Emily.

Framför allt det rörande hans utveckling i jämförelse med andra barn har totalt fallit ur vår vardag. Överhuvudtaget tycker jag detta att jämföra barn är ett ytterst ointressant samtalsämne, om nu inte en förälder är genuint orolig. Jag tror att är det fara på färde så ser man de signalerna utan att stå där med luppen. Vi har ju fördelen att överlag tillbringa mycket tid med våra barn, både jag och min fru. Och det är vad jag tror och hoppas kommer räknas i långa loppet.

I vilket fall, jag noterade i morse vilken härlig motorik han hade skaffat sig, sådär helt plötsligt liksom. Hade jag inte sett detta med egna ögon vet jag inte om jag hade trott på det. Plair vart lika överraskad hon så det var inget vardagligt, det var tydligt.

Vi har en liten plasthäst som barnen alltid gillat när de varit små. Den är lite knepig att svänga med eftersom det inte finns någon styrning, så man får liksom knuffa den rätt med hjälp av fötterna. De hårda plasthjulen glider ganska lätt på vårt kaklade golv så detta är inget ”mission impossible”. Jag vet inte vad som hände, om han fick en plötslig adrenalinkick eller något men helt plötsligt for han runt i lägenheten som en torped. Skarpa svängar, u svängar, vändingar, ja han gjorde till och med piruetter på tiondels sekunden. Förstås var han så stolt över sig själv så att han skrek av glädje under hela uppvisningen. Slutligen körde han i på toaletten och parkerade.

Ja, Sebastian är 17 månader nu. Han har börjat prata tydliga ord, även om det är uteslutande på Thai. Jösses, killen börjar bli stor!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nu känns det som ni är väldigt långt bort, när du berättar om Sebastians framfart
va bra att det fanns en bild

Anonym sa...

Skoj att läsa, nu när man snart är där själv.

Pratar du svenska med barnen, eller hur gör ni?

Nille sa...

Johan: Jag pratar bara svenska med barnen, min fru bara Thai, och vi engelska med varandra. Engelska är för att min fru inte kan svenska, och för att vi bestämt oss för att jag inte skall prata Thai. Tyvärr!

I ditt fall, där du pratar flytande Thai kan det bli en redig omställning i tillvaron, stackare där.

Jag skall bums börja skriva ett längre inlägg om detta. Utvecklingen har varit intressant.

Min Thai har inte förbättras mycket de senaste åren. Jag skall göra något åt det snart igen.

Anonym sa...

Jag ska försöka att bara prata svenska med vår dotter(?), min fru bara thai, precis som ni.

Problemet blir väl att jag och min fru bara pratar thai med varandra. Vet inte om det kommer att konfundera den lilla stackarn...

Känns inte naturligt om vi skulle börja prata engelska med varandra.

Nille sa...

Det blir ju lite annorlunda för er förstås. Detta löser ni bara ni vill. Det handlar bara om att du inte kastar in handduken (för ofta).

En annan kompis i samma läge som dig pratar bara Thai med sin dotter. Inge vidare. Hon pratar nu Thai och Engelska.

En annan dansk kompis, som inte pratade Thai, valde att prata engelska med sin dotter. Sedan var han en idiot rakt över så man kanske inte skulle nämna honom