Ning kan inte få iväg ett av hennes utgående e-brev sedan i går förmiddag. IT kommer inte förrän imorgon så de kunde inte vänta utan frågade om kanske jag kunde hjälpa till. Ser man på. Farangen är inte helt värdelös alltså?
Annars tycker de mest jag är ett UFO, speciellt de nytillkomna. Dem mot mig liksom.
Jag är INTE, och har ALDRIG jobbat med IT, utan bara en glad nyfiken användare. Jag brukar snappa en del när jag har problem, eftersom jag alltid försöker lösa dem själv innan jag ber om hjälp. Detta beteende är på gott och ont förstås.
Det första jag gjorde var att kolla på felmeddelandet som poppade upp. Redan där gick det en susning bland publiken.
Det var något med en av mottagaradresserna som skulle ha en kopia. Felmeddelandet sa att minustecken (-) inte var tillåtet i namnfältet? Jag gissade att de skrivit fel och att det skulle vara ett understreck (_), men gick till Nings brevlåda först, för att kolla hur adressen såg ut tidigare. Mycket riktigt, det var understreck tidigare.
Provar att skicka. Voala!
- Redigerat -
Problemen fortsätter. Nu hittar vi en gammal adress med punkt emellan (.). Nu ger jag upp.
Ning undrar sedan om jag kan ta bort en irriterande ”toolbar” som ligger över hela verktygsfältet i hennes Outlook. En konstig pryl med massor av blinkande prylar och Google liknande funktioner. Troligen installerad från någon lustig hemsida.
Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat vår interna IT ansvarige (ägarens sekreterare) att det kanske inte är så lämpligt att vem som helst kan installera vad som helst. In i ena örat och ut genom andra, alltid. 7 stega framåt och 7 steg tillbaka, alltid.
I vilket fall, det var förstås bara att högerklicka i verktygsfältet för att få valet att avmarkera ”Hot Bar”. Jag borde avinstallerat, eller åtminstone förklarat att det borde göras snarast, men kände att det vore som att prata inför tomma läktare, så jag hoppade över det. När Marko, vår IT konsult, kommer imorgon skall jag försöka komma ihåg att berätta detta för honom. Han är bra, och billig till råga på allt. Om någon behöver en pålitlig IT konsult här i Bangkok så kan jag rekommendera honom.
Det skall bli kul när personen med minusstrecket svarar på detta brev. Jag är ganska säker på att hon angivit fel avsändaradress i sitt e-post program. Hon kanske har bytt nyligen. I så fall kommer problemet att upprepas har jag en känsla av. Bergis kommer jag bli beskylld för att inte alls ha varit hjälpsam.
Det brukar sluta så. Inte för att jag bryr mig så mycket, längre, men ändå.
I övrigt tycker jag det finns för lite yrkesstolthet, och alldeles för mycket folk som bara glider med här i Thailand. Sällan jag ser någon brinna för sin arbetsuppgift. utlook är ett verktyg de flesta spenderarv MYCKET tid med så att hoppas att användaren skall göra lite mer än klicka på skicka/ta emot är väll inte att hoppas på för mycket eller? Ok, om man jobbar för minimum löner, med inte för de tredubbla. Då bör man kunna ställa krav tycker jag.
Andra bloggar om: thailand, bangkok, it, arbete,
tisdag, oktober 17, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Som vanligt leker jag lite motpart till dig här på bloggen.
Jag skulle bli mycket, mycket imponerad om inte precis liknande situationer uppstår dagligen i Sverige. Kanske ännu mer efter ännu fler företag har outsourcat IT avdelningen.
Jag tänkte på det efter jag postat men hade ingen lust att ta bort eller ändra. Det var dumma exempel på vad jag egentligen ville säja.
- Vart är passionen för arbetsuppgiften. Yrkesstolthet?
De smörar varandra för att ingen skall klaga när man sedan gör fel. Man lär sig inte av sina misstag, utan smörar mer. Thailändare som som springer runt och ler till varandra är inte så hotande.
De tycker det är asjobbigt när jag är inblandad i något projekt. Jag kommer på deadline och undrar var infomationen är. Jag köper sedan inte deras urdumma bortförklaringar som ALLTID har att göra med att de GLÖMT påminna en underleverantör. Jag ber dem bättra sig till nästa gång.
Vi vet att det glömms hela tiden. Det är vårt jobb att jaga ALLA underleverantörer.
Thailändare är i mina ögon inte stresståliga för 5 öre. De upplever det som jättejobbigt när jag påminner, och tillrättavisar dem.
Tro mig det var år jag trodde att alla var lika och att svenska melodin funkade överallt. Thailändare är olika och det är för mycket rulle på personalen för att man skall kunna göra något på detta plan.
Fram med blåslampan och gör det med ett leende på läpparna är mitt tips!
Det värsta, tycker jag, är att praktiskt taget alla, i alla fall de jag jobbat med, inte vågar ta ansvar. Ingen vågar fatta beslut. Av rädsla för att fatta fel beslut.
Men ibland måste man ju ta ett beslut. Det går liksom inte att vänta på någon annan, för tas inte beslutet NU, så blir det fel i alla fall.
Men inte ens då tas det några beslut. Jäkligt frustrerande. Att alltid vara den som måste ta obekväma beslut...
Sen irriterar det mig att de bara kan försvinna. En dag så är stolen bara tom. Utan ett ord.
Jag håller med om allt du skriver. Det att de helt plötsligt inte dyker upp en dag är helunderligt. Det har hänt ett par gånger här med.
Skicka en kommentar