Äga hus och bo i Thailand?

Många är vi som drömmer om ett eget hus i Thailand. Många är de som redan förverkligat sina drömmar. En sak har vi gemensamt, vi undrar hur man löser ägandet rent tekniskt. Sedan undrar vi hur juridiskt bindande det egentligen är, ett lagligt undertecknat kontrakt. Vilka kan man lita på, och hur mycket?

Huset kan du äga men marken det står på är en annan femma. Du kan arrendera marken eller köpa den via ett företag, det finns för och nackdelar med båda alternativen. Det finns förstås en myriad av kombinationer om du är villig kliva in i gråzonen.

30+30 års arrende är ju inte längre sant, eller har kanske aldrig riktigt varit. Ägaren kan höja hyran eller rentav kanske sälja marken, eller på annat sätt låta dina ytterligare 30 år bli värdelösa. Det är att rekommendera att även om du arrenderar mark, att du har proportionerligt ägarintresse i moderbolaget. Seriösa aktörer erbjuder detta.

Tekniskt sett borde dock ägande via eget bolag vara det mest attraktiva. Nackdelen här är att du inte får äga mer än 49%, och alltså rent juridiskt kan bli satt på verandan medan någon annan säljer ditt hus. Detta händer i Thailand.

Du vill sitta på det fysiska ägarbeviset, som på thailändska heter Chanod. För att säkerställa majoritet, där man har minoritet, har man använt en egen Thailändsk kandidat som vågmästare. Detta har i dagarna blivit olagligt. I dagsläget måste det kunna bevisas att denna kandidat faktiskt har ett genuint ägarintresse i bolaget.

De övriga 51% arrangeras av din advokat. Det finns goda skäl att inte lyssna på alla hans råd, eller låta honom vara vågmästaren. Det finns gott om exempel på slemmiga advokater som sålt ut sina klienter. Fram tills nu har man kunnat ha oproportionerligt antal röster liknande (men ändå inte) det i Sverige A och B aktie systemet, detta är nu inte längre möjligt för utlänningar.

Nyligen har man gjort ändringar i lagen (Foreign Business Act) om utlänningars ägandeskap i thailändska företag. Detta är vad alla pratar om idag. Det är oklart om fastighetsbolag kommer falla under ”List 1” eller ”List 2”, av denna ändrade lag eftersom båda inkluderar segment vitala för landets säkerhet, kultur, och andra ”speciella” segment, eller ”List 3” som inkluderar segment där Thailändare anses inte vara konkurrenskraftiga. Vilken ”List” du hamnar under gör stor skillnad eftersom det avgör hur mycket av ditt bolag du lagligen kan kontrollera. Dock, detta är nu. Vi kan inte bortse från ytterligare justeringar.

”List 1” och ”List 2” förbjuder utlänningar att äga företag som köper eller säljer land, medan ”List 3” inkluderar byggföretag och tjänster, som leasing tex. Därav oklarheten.

Det är tydligt att Thailändska staten vill att utlänningar skall arrendera mark utan säkerhet. Vad vi behöver är en lag som skyddar husägaren från att släppa sitt hus till ett skambud, när intressekonflikt uppstår.

Man kan undra vad som egentligen ligger bakom denna lagändring.

Personligen tror jag de själva vill sätta tänderna i den lukrativa fastighetsmarknad skapad av den ökade turismen. Med kvalité, pris, och service har thailändska företag många gånger svårt att konkurrera och detta är ett sätt att skydda sina egna investeringar. Man kan knappast se det som att skydda den inhemska industrin eftersom land och fastigheter är något svårflyttade. Nu när ekonomin snurrar på är det många som vill ha mer. Politik i Thailand är svågerpolitik utan dess like.

Jag är inte i fastighetsbranschen, inte ännu i alla fall, och det finns folk som är avsevärt mer pålästa. Håller du inte med eller har ytterligare frågor kan du ställa dem till expertpanelen på ThailandsForum, klicka här för att komma dit! I övrigt kommer jag försöka uppdatera detta eftersom.