Vad de kan de små Thailändska brudarna

Jag bestämde mig för att lämna tjejerna redan vid skolgrinden denna morgon. Jag skojade med Emily om att jag skulle lämna dem redan på parkeringen och hon tyckte det lät helspännande. Eftersom de då måste korsa vägen gick den bort, förstås.

Det var kul att följa dem med blicken när de stolta drog iväg. Josefine fick för sig att hon skulle tränga sig igenom staketet och gå i gången. Det var lite trångt men efter mycket om och men var både hon och ryggan igenom. När det var dags för dem att skilja sig åt lät Emily Josefine vandra iväg mot sitt rum medan hon väntade som jag brukar göra, på att Jossan skulle hitta rätt, och inte hitta något annat spännande på vägen.

Jag gillar verkligen att se Emily göra så. Det är något man kanske skall förvänta sig, men inte ta för givet.

När de hade försvunnit ur mitt synfält gick jag långsamt bort för att genom deras fönster, från avstånd, kontrollera att även läraren var där och att deras ankomst var noterad. Jossan studsade runt i klassrummet. Hennes kompisar måste trott att lilla blygisen blivit tokig.

Jag ser likheter med Josefine och hennes kusin Wendela och morbror Adam (min 18 år yngre lillebror). Jag kan inte sätta fingret på det men deras bångstyrighet är väldigt liknande. Jag vet att det är en god egenskap de sitter på allihopa, även om thailändarna har lite svårt för det beteendet.